FarbrorMija

Hej på er!

Jag är lite trött på den här bloggen. Jag kommer ha kvar den och uppdatera den ibland men mitt fokus kommer i fortsättningen att ligga på denna blogg:

http://mijaklang.blogspot.com/

En något mer nischad sådan. Jag skriver om hälsa. Inte bara mat och träning utan hälsa överlag med allt vad det innebär. Det blir bättre så.

Allt kommer jag inte kunna skriva där, så det som inte platsar där hamnar här. Men ändock: Länka till den i era bloggar, lägg in den bland favoriter... Spread the word!

Åh, jag måste ju bara berätta!

Jag är 27 år. Det är inte det jag ska berätta. Det jag ska berätta är att när man är 27 år är det naturligt att den biologiska klockan börjar ticka. Oavsett livssituation. Man behöver inte desperat vilja ha ett barn, det kan vara så att man inser att man inte är redo. Men den där klockan. Den tickar lik förbannat. Till exempel förvandlas jag till nån slags bebisspråkspratande, jollrande, kindnypande farmorsvarelse så fort jag ser en bebis. Så har det varit i några år. Inget konstigt med det. Men det blir bara värre och värre. Jag kom nyss på mig själv med att tycka att det är jättekul att läsa om folks bebisar i deras bloggar. Eller höra folk berätta om sina barn. Sånt som jag alltid har hatat. Vem bryr sig om vad din jävla Enok sa eller gjorde imorse liksom? Sånt får mig plötsligt att sitta och le och utbrista "Ååååååhhhh..."

Jag är inte redo för barn än. Rent tekniskt och livssituationsmässigt skulle det inte alls vara omöjligt och jag skulle inte göra abort om jag blev gravid. Men jag skulle INTE bli glad.

Men den finns ändå där, klockan. Tick. Tick. Tick. För varje jollrande, dreglande, skalliga lilla flött jag ser som sprattlar med benen blir jag mer och mer blödig.

Det hela nådde sin kulmen i helgen när jag och min lillebror satt på bussen.

Framför oss sitter det mest bedårande lilla barn man kan tänka sig. Med små glada ögon och en halv tand. Han eller hon (oklart) börjar med att sitta och le åt oss. Vinka. Pipa. Sen börjar varelsen leka tittut med händerna och skratta hejvilt. Mitt i allt uppbådar hon/han ett VRÅL som inte är av denna värld, nåt slags vårskrik ala Ronja Rövardotter, och ser ut att fascineras nåt kopiöst åt sin egen förmåga medan pappan stolt konstaterar att det där skriket är hemskt populärt hos grannarna. Efter en stund börjar den lilla människan svara i sin strumpa som om den var en telefon. "Hallå? Hallå? Hallå?" piper hon. När pappan frågar vem det är säger hon "Mammaaa..." och när han frågar vad mamma säger svarar bebisen "Hallå!" Och den sista dödsstöten sätter ungen när vi går av. Då vinkar hon/han, säger "häddå" och börjar PUSSA mot oss! Salivfyllda, smackande luftpussar. Sen ler hon/han så ögonen strålar och vinkar allt vad hon/han bara förmår.

Vid det här laget tickade min inre klocka så mycket så jag trodde att hjärtat skulle hoppa ut. Det är bara att konstatera: Jag är en sucker! Jag vill som sagt inte ha barn än, men om några år när både klockan och jag är redo. Då vill jag ha precis, exakt en sån bebis! Annars reklamerar jag köpet.

Kan man få låna en bebis nånstans? Om inte vill jag gärna uppmana alla jag känner att omgående skaffa en bebis som min biologiska klocka kan få hänga med tills jag är redo.

Tack, det var allt.