Nedlagd.
Denna blogg är nu mer nedlagd. Länk till min nya blogg finns i inlägget under. Det är inte längre bara en hälsoblogg, det är en inspirationsblogg överlag. Inspiration gällande allt möjligt helt enkelt. Mycket nöje.
Ny blogg!
Hej på er!
Jag är lite trött på den här bloggen. Jag kommer ha kvar den och uppdatera den ibland men mitt fokus kommer i fortsättningen att ligga på denna blogg:
http://mijaklang.blogspot.com/
En något mer nischad sådan. Jag skriver om hälsa. Inte bara mat och träning utan hälsa överlag med allt vad det innebär. Det blir bättre så.
Allt kommer jag inte kunna skriva där, så det som inte platsar där hamnar här. Men ändock: Länka till den i era bloggar, lägg in den bland favoriter... Spread the word!
Den biologiska klockan.
Åh, jag måste ju bara berätta!
Jag är 27 år. Det är inte det jag ska berätta. Det jag ska berätta är att när man är 27 år är det naturligt att den biologiska klockan börjar ticka. Oavsett livssituation. Man behöver inte desperat vilja ha ett barn, det kan vara så att man inser att man inte är redo. Men den där klockan. Den tickar lik förbannat. Till exempel förvandlas jag till nån slags bebisspråkspratande, jollrande, kindnypande farmorsvarelse så fort jag ser en bebis. Så har det varit i några år. Inget konstigt med det. Men det blir bara värre och värre. Jag kom nyss på mig själv med att tycka att det är jättekul att läsa om folks bebisar i deras bloggar. Eller höra folk berätta om sina barn. Sånt som jag alltid har hatat. Vem bryr sig om vad din jävla Enok sa eller gjorde imorse liksom? Sånt får mig plötsligt att sitta och le och utbrista "Ååååååhhhh..."
Jag är inte redo för barn än. Rent tekniskt och livssituationsmässigt skulle det inte alls vara omöjligt och jag skulle inte göra abort om jag blev gravid. Men jag skulle INTE bli glad.
Men den finns ändå där, klockan. Tick. Tick. Tick. För varje jollrande, dreglande, skalliga lilla flött jag ser som sprattlar med benen blir jag mer och mer blödig.
Det hela nådde sin kulmen i helgen när jag och min lillebror satt på bussen.
Framför oss sitter det mest bedårande lilla barn man kan tänka sig. Med små glada ögon och en halv tand. Han eller hon (oklart) börjar med att sitta och le åt oss. Vinka. Pipa. Sen börjar varelsen leka tittut med händerna och skratta hejvilt. Mitt i allt uppbådar hon/han ett VRÅL som inte är av denna värld, nåt slags vårskrik ala Ronja Rövardotter, och ser ut att fascineras nåt kopiöst åt sin egen förmåga medan pappan stolt konstaterar att det där skriket är hemskt populärt hos grannarna. Efter en stund börjar den lilla människan svara i sin strumpa som om den var en telefon. "Hallå? Hallå? Hallå?" piper hon. När pappan frågar vem det är säger hon "Mammaaa..." och när han frågar vad mamma säger svarar bebisen "Hallå!" Och den sista dödsstöten sätter ungen när vi går av. Då vinkar hon/han, säger "häddå" och börjar PUSSA mot oss! Salivfyllda, smackande luftpussar. Sen ler hon/han så ögonen strålar och vinkar allt vad hon/han bara förmår.
Vid det här laget tickade min inre klocka så mycket så jag trodde att hjärtat skulle hoppa ut. Det är bara att konstatera: Jag är en sucker! Jag vill som sagt inte ha barn än, men om några år när både klockan och jag är redo. Då vill jag ha precis, exakt en sån bebis! Annars reklamerar jag köpet.
Kan man få låna en bebis nånstans? Om inte vill jag gärna uppmana alla jag känner att omgående skaffa en bebis som min biologiska klocka kan få hänga med tills jag är redo.
Tack, det var allt.
Hoffmaestro & Chraa
Försökte bädda in skiten, men det ville sig inte riktigt, så jag länkar istället.
Hoffmaestro & Chraa
Idag har för övrigt försäljningen av min lägenhet gått i låset på riktigt. Den 1:a juni bor någon annan där.
Bounce
Jag var och såg Caution! med Bounce i helgen.
Herre jävlar säger jag bara. Det var bland det bästa jag har sett. Jag har alltid varit helt såld på dans. Dansat själv, varit besatt av dansuppträdanden och tv-program som innehåller dans (nej, inte let's dance, pardans är helt ointressant). Men det är var första gången jag såg en riktig professionell show.
Helt tagen är jag. SE innan det är slut! Det är ingen vanlig dansföreställning. Det finns inte ens en scen. Dom är helt enkelt i publiken. Och man blir chockerad, förvånad, rädd och hänförd om vartannat. Sjukt genomtänkt och stört jävla grymt.
Det är inte utan att man saknar att dansa själv. Ska nog börja igen i höst. Inte för att jag någonsin kan jämföra mig med dessa mirakel, jag skulle inte direkt kunna försörja mig som dansare. Men lite kan jag i alla fall och det är framförallt kul. Så kul så att jag rent av skulle vilja hävda att det inte finns något roligare.
Hur som helst. Det här måste ju ändå vara Sveriges stolthet när det kommer till heta män? Han har varit min stora idol när det kommer till dans sen han gjorde en korreografi till Killing in the name med Rage Against the Machine på Floor Filler som gick på tv3 på den gamla goda tiden. Allas vår Fredrik Benke Rydman.
Oh my.
That's what's up.
Jag har sen väldigt många år tillbaka mer eller mindre i detalj, dag för dag fört dagbok över mitt liv. Inte en sån där glittrig, rosa bok med hästar på och ett litet hänglås som vem som helst kan bända upp med en matkniv. Något mer offentligt. Från början skrev jag på lunarstorm, men den tiden är ju sedan länge förbi och mitt konto raderade sig själv innan jag hann göra back up på allt. Sen gick jag över till helgon och skrev där. Den dagboken har jag fortfarande tillgång till och det är med stor fasa jag då och då går tillbaka och läser jag skrev då. Men helst undviker jag. Nu för tiden, sen år 2005, skriver jag på ett annat ställe. Undviker gärna att basunera ut var det är nånstans då jag redan har min skara läsare och inte gärna vill utöka den med obehöriga. Som om nån skulle vara intresserad, haha! Anyhow.
Dessa dagböcker har orsakat en del problem. För mig och andra. Jag är väldigt öppen med vad jag skriver, censuerar inte någonting. Eftersom jag vet vilka som läser och jag är okej med att dessa, och diverse totala främlingar, läser. Det gör mig ingenting. Men jag har stundtals haft lite problem med var gränsen går. Om mig själv får jag såklart skriva vad fasen jag vill, men om andra? Man kanske inte ska skriva om andra och uppge deras namn. Det har jag bittert fått erfara både en och två gånger. Till exempel den där gången när mitt dåvarande regelbundna raggs kompis hittade min dagbok av en slump, skrev ut allt jag hade skrivit om ragget ifråga och gav det till honom. Det var ett inte alltför trevligt samtal jag fick där klockan 03 på natten.
Jag har lärt mig av mina misstag. Delvis. Jag skriver fortfarande om allt och alla som har med mig att göra och allt som händer. Men jag är väl kanske lite försiktig med namn. Vilket gör att jag har ryggen fri på ett sätt, men fortfarande: Om dessa personer ser det jag skriver och känner igen sig kan dom lik förbannat bli väldigt irriterade och det kan bli väldigt pinsamt för mig. Men det är smällar man får ta känner jag. I'm a writer. I write. Jag överdriver ibland för att göra saker mer intressanta, men på det stora hela är jag nog helt enkelt bara en person som behöver dokumentera mig liv så att omvärlden kan bevittna. För är det ingen som läser finns det ingen mening med att skriva. Och inte med att leva heller, enlligt mig. Jag behöver vittnen till mitt liv. Jag behöver skriva av mig och få feedback.
Dessutom är det ju hysteriskt intressant att gå tillbaka och läsa. Något jag har ägnat mig en hel del åt på sistone. Det är så mycket man glömmer. Små detaljer. Hur man mådde, hur man var som person. Vad man gjorde för exakt två år sen. Dom senaste dagarnas frossande i gamla dagboksskriverier har resulterat i en hel del sentimentalitet. Måhända mådde jag inte så bra på den gamla goda tiden. Men satan vad kul jag hade.
Det är ju inte utan att man blir sentimental. Det går inte att komma ifrån. Jag kan sakna att bara helt spontant gå ut och supa mig full och träffa nya störda människor en tisdagkväll. Jag kan sakna att alltid ha en ny sjuk historia att dra om den här veckans nya spåniga mansfynd och alla idiotiska grejer han gör. Jag kan sakna att krossa hjärtan åt alla håll och kanter. Och att ha så mycket bränsle i form av ilska, bitterhet och ångest att man kan göra något kul och kreativt av det istället för att ständigt vara tillfreds utan varken upp eller ner. Jag kan sakna att gnälla över mitt värdelösa jobb. Jag kan sakna att vara ung och vild överlag. För dom dagarna är över nu. För all framtid.
Men... Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka. Jag skulle aldrig vilja byta ut det liv jag har nu mot det jag levde då. Jag vill aldrig mer ha kortvariga, destruktiva strulrelationer med as som jag hakar upp mig på så hårt att jag blir genuint lycklig när dom faktiskt ägnar mig en hel mening, ställer en fråga eller ger mig en kram. Jag vill aldrig mer träffa nya killar varje helg som hakar upp sig på mig så till den milda grad att jag måste gå under jorden för att dom ska sluta bugga mig. Jag vill aldrig mer ha ett skitjobb jag hatar så mycket att jag inte har några problem med att gå ut och dricka öl varje kväll och sjukanmäla mig dagen efter. Jag vill aldrig mer vara så konstant förbannad, bitter och ångestfylld. Aldrig mer vill jag vara singel och leva det vilda livet. I'm passed that. It got old pretty quick så att säga.
Känslan är nog ganska naturlig dock. Jag har alltid varit sentimental och lidit av separationsångest. Gräset är grönare på andra sidan är mitt andranamn. Jag har alltid velat ha det jag inte har. Men jag har kommit långt. Nu för tiden vill jag ha det jag har och inget annat. Men det är fantastiskt att jag har bokfört allt så pass ingående att det bara är för mig att gå tillbaka och minnas. Precis allt.
Man är ju ändå 27 år. Man växer upp. Går vidare. Sånt är livet. Det behöver ju inte betyda att det ska vara allt eller inget, eller? Man kan ju kombinera. Kompromissa. Hitta en balans. Eller? Va?
Nu är det vår. Jag vägrar acceptera något annat. På våren och sommaren blir jag en annan människa. Lite mer utåt. Lite mer uppåt och neråt och allt på en och samma gång. Jag har en känsla av att dom positiva bitarna av den gamla Mija kommer vakna till liv lite mer. Dom bra delarna från båda världarna så att säga. Spontanhäng i valfri park med mängder av öl en tisdag klockan 18 någon?
Lite allt möjligt.
Tror jag har hittat mitt nya hem:
Goodstore
Ska gå ditt och överväga att flytta in idag efter jobbet tror jag. Kan det bli bättre? Egologkiskt, vegetariskt, rättvisemärkt. I like it! Börjar ledsna på Icas sketna utbud liksom. Dessutom är det billigt! Apropå Ica borde jag fixa nytt Icakort snart. Mitt delade på sig. Men frågar man i kassan säger dom att man ska kontakta Icabanken och går man in på Icabankens hemsida får man inte göra någonting om man inte är kund hos Icabanken. Hur gör man då? Ringer någon? Jag ogillar att ringa.
I övrigt händer det mycket nu. Mycket bra. Very exciting!
Jag har en ny mp3spelare. Den ser ut såhär och är helt GRYM!
Ipoden har jag hivat, det är inget annat än skit. Jag är lite kär i den här faktiskt. Sjukt bra.
Tänkte förresten fråga er (typ 2) som läser den här bloggen om ni har några bra tips på kryddor? Shoot i så fall, jag är i desperat behov.
Det är vår nu som ni kanske har märkt? På våren, förutom att växla från att vara överlycklig till att hata livet, blir jag helt besatt av att shoppa. Som världens bimbo dreglar jag över vårskor, vårjackor, kjolar, leggings, väskor, solglasögon. Jag har shoppat kopiöst mycket den senaste tiden. Jag tänker bespara er vidare info om vad jag har köpt, men jag bjuder på en outfitbild. Bortse gärna från röran på golvet, eftersom vi flyttar snart har vi gett upp lite.
Och här får ni en tramsig bild på mig och min pojkväns störde vän Jimmy. I övrigt, hej då.
Lite tankar.
Han tog upp en massa saker som gick rätt in i hjärtat. Ibland är det smärtsamt att inse saker som man inte hade tänkt på innan. Folk grät. Men jag är inte så duktig på att vara öppen inför folk sådär hur som helst så jag teg och lyssnade.
En sak han tog upp var att livet är som ett tåg. Det låter fett klyschigt, jag vet. Men såhär är det: Man sitter i en vagn. Och förr eller senare blir man tvungen att lämna den. Mot sin egen vilja, eller på eget initiativ. Det kan vara att man gör slut med sin partner, att man blir uppsagd från jobbet. Och det som händer då är att man står där mellan två vagnar. Det skakar och regnar och är kallt och man vill bara tillbaka. Detta beror på att man inte har släppt den vagn man satt i och inte tagit tag i vagnen framför. Resultatet blir att det känns som att det har blivit fel, men egentligen har det blivit rätt. För när man kommer in i vagnen framför inser man att det är så mycket bättre där. Att det man hade var fel, att det man har hittat nu är bättre och att man utvecklades när man stod där mellan två vagnar och var rädd.
Han pratade också om att det ofta är på det här viset: Folk han coachar har alltid inställningen "Jag är beredd att göra vad som helst för att utvecklas, be mig bara inte att..." Alltid är det så. Och alltid visar det sig vara så att om man ber dom göra just det löser sig allt.
När jag gick till en psykolog i Gävle konstaterade hon efter några sessioner att det jag behövde göra vad att göra slut med Andreas. Hade hon bett mig uttala den där meningen hade den slutat med "be mig bara inte att göra slut med Andreas." Och det visade sig ju vara just det som behövdes. Det tog sin tid och det var han som gjorde slut med mig, men det var jag som tog det slutgiltiga steget att inte ha mer med honom att göra.
Detsamma gäller på andra sätt också. Tex viktnedgång. Jag pratar ofta med folk som behöver hjälp men det är alltid en viss sak dom inte kan släppa. I dom flesta fallen är det mackor. "Jag kan inte leva utan min macka på morgonen." "Jag är beredd att göra vad som helst för att gå ner i vikt, be mig bara inte att sluta äta mackor." Om dom bara släppte det där skulle dom lyckas.
Läskigt sånt där. Det tål att tänkas på.
En annan sak han sa är att det finns vissa människor som inte är rädda för någonting. Dom lever det vilda livet, klättrar i berg och hoppar fallskärm men inget skrämmer dom så mycket som att sitta mitt emot en annan människa, se den i ögonen och "berätta hur det känns". Jag är rädd för ganska mycket. Jag klättrar inte i berg och hoppar fallskärm. Men en av dom saker jag tror jag är mest rädd för är just det. Att sitta ner mitt emot en annan människa, se den i ögonen och berätta hur det känns.
Fruktansvärt.
Framtiden.
Det börjar arta sig nu. Min lägenhet är såld. Gick inte med så mycket till vinst, men lite i alla fall (mycket för mig) och jag kommer inte ha några skulder i alla fall. Den ekonomiska framtiden ser ljus ut.
Dessutom flyttar vi snart. Närmare bestämt sista helgen i maj. Första juni lämnar jag ifrån mig mina nycklar. Det känns bra kan jag säga. Hur lägenheten ser ut kan ni tyvärr inte få se än, men jag lovar att ta bilder (så gott jag kan, jag är ingen mästerfotograf precis) så fort vi har kommit i ordning. Men det ni KAN få se är våra möbler!
Soffan utgår snart ur Mios sortiment så den kan jag inte visa men det blir en mörkgrå lite spräcklig hörnsoffa med en sån där divan ni vet. Djup och stor som faaan. Hollowood XL heter den.
Soffbordet, och nattygsborden, ser ut som detta fast mindre, det har vi redan:
Detta
Tv-bänk och hyllor ser ut såhär (hyllorna ser ni under nyheter där under):
Dessa
Köksbord och stolar:
Köksbord
Stolar
Diskmaskin:
Denna
Säng (i mellanbrun):
Denna
Fint va? Detta kalas kommer att gå på ca 40 000 kr, dvs 20 000 per skalle. Inklusive leverans och sånt. Ganska bra för en helt ny inredning tycker jag. Sen tillkommer förstås annat: Gardiner har vi inte riktigt fastställt än men det ska va panelgardiner (gråblå, vit, grå, beige) i stora rummet och vanliga på vanlig gardinstång (blå nyans) i sovrum och arbetsrum (lite mörkare typ svart med mönster). Sen kvarstår bara en byrå i hallen. Och massa smågrejer. Det ska förekomma sjysta takkronor och kandelabrar.
Vilken grej va. Vilken grej! Jag vill bara flytta nu, jag står inte ut.
Annars är det bra. Kan nu mer titulera mig kostrådgivare med all rätt. Och snart även friskvårdskonsult.
Och nu några bilder.
Tillbaka i skiten.
Och nu är man tillbaka. Till bara skit. Försäljningen av lägenheten började bra men håller på att sluta i katastrof. Jag gillart inte alls. Oh well.
Hoppas allt är finemang med er!
Nächste halt: Puerto Rico.
Sådär ja!
Imorse lämnade vi lägenheten i sitt finaste skick. Välstädad, inga småpryttlar framme, redo för visning. Nu är det bara att hålla tummarna. Enligt mäklaren har fyra personer redan bekräftat att dom kommer på visningen, varav tre är personer som har anmält intresse på ettor i Stureby, sen sett annonsen och gillat. Den fjärde var tydligen en kille som hade missförstått visningstiden och ringt i desperation till mäklaren och frågat om han hade missat det hela. Så, ja. Det bådar ju gott. Men man vet aldrig. Några större summor räknar jag inte med att vinna på denna försäljning.
Hur som haver. Visningarna är på söndag och måndag. Då befinner vi oss i ett annat land. Närmare bestämt Spanien. Kanarieöarna. Gran Canaria. Puerto Rico. Det känns högst behövligt och ska bli grymt. Jag hoppas på sol och stekhetta samtliga dagar.
Jag ämnar ge fullständigt fan i vad som händer på jobbet i min frånvaro. Jag ämnar även ge fullständigt fan i träning och hälsosam kost. Här ska slappas, solas, ätas massor med mat, drickas alkohol från morgon till kväll.
Jag tror det blir trevligt, vad tror ni?
Ungefär såhär trevligt:
Hörs när jag kommer hem! Toodles!
Roligaste hittills!
2. Gå till inkorgen!
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en
4. Fråga 1 - första meningen i första sms:et
5. Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v 1.
1.Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
"Kul att få låna honom lite."
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
"Välkomna, hur gick det med katten?"
3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
"Oj, vilken cliffhanger!"
4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende?
"Hehe, jag somnade som den tråkiga hora jag är, mitt i soffan."
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
"Ja han är en grinig gubbe!"
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
"Jag såg den på mässan!"
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?
"Hej hej hjärtat."
8. Vad vill du höra mest av allt?
"Jag mår också lite halvt dåligt!"
9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv?
"Tack för igår vännen!"
Jag tror jag vänder på det och kör skickat-mappen också!
1.Vad skulle du säga om din partner var otrogen?
"Han ser ut att ha det bra."
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
"Över förväntan."
3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?
"Nu är vi på väg!"
4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende?
"Jag vet, det är hemskt spännande."
5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
"Haha, det gjorde du nog rätt i."
6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
"Oj oj oj vad fint!"
7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?
"Hej flött!"
8. Vad vill du höra mest av allt?
"Jaaaaa fantastisk, var ser du den?"
9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv?
"Men herre gud, ja eller hur!"
Min älskling
Ni har väl inte missat detta? Jo, det har ni såklart. Men här har ni:
El.
Nu till frågan. Jag bytte till vattenfall i oktober eller november. Igår fick jag min andra kvartalsräkning från dom. Den var på fyra månader. För det första: Hur går det ihop? Den förra fick jag i december tror jag. Minns inte vad den gällde men den var på 900 kr. Högsta elräkning jag någonsin har fått och vattenfall ska vara billigast av alla. Nu kom den här. Bara två månader senare. Och säger sig gälla oktober, november, december och januari. Hur är det ett kvartal och vad var det jag betalade för innan då? Den här är på 1200 kr. Enligt den är min månadsförbrukning lika hög som min beräknade årsförbrukning. Jag är ledsen, men jag får det verkligen inte att gå ihop.
I somras flyttade vi in Daniels tv. Och började använda diskmaskinen mer. I våras började jag låta golvvärmen vara på jämt och ständigt. Men trots detta fick jag då av fortum räkningar på max 500-600 i kvartalet.
Nu frågar jag mig: Vad i helvete är det som händer?
Jag har bett min käre pojkvän, den självutnämnde hushållsekonomiexperten, som satte mig i den här soppan från första början, att reda ut detta omedelbart. Jag lägger stor vikt vid att vara självständig, men i det här fallet tänker jag faktiskt sitta passiv och lämpa över allt ansvar på honom. Haha!
Herre gud.
Min ekonomi är för tillfället fullständigt körd i botten. Och värre lär det bli.
